Dagarna går och jag har liksom tappat räkningen. Jag vet knappt vad det är för dag, eller när jag var ute senast.

Mamma säger att jag ser avmagrad ut. Lite svårt att förstå med tanke på att jag bara väger lite mindre än för ett tag sedan. Pyttelite.

Jag känner mig bara allmänt avstängd. Det finns ingenting jag direkt ser fram emot, inget som får det att pirra i magen. Den här nedstämdheten kanske beror på att jag inte har sovit så mycket de senaste dagarna. I måndags kväll var min fina lilla kanin döende, men på något mirakulöst sätt lyckades jag få liv i honom. Det tog hela natten, och de följande dagarna har jag varit upptagen med att stödmata honom. Lite obehagligt, för det påminner mig om tiden då hotet om sondmatning låg över mig.