Summertime sadness

Plötsligt blir allting så skört. Det finns för många luckor. Jag väntar på hösten, virvlande löv, stickade tröjor, tunna ben och vackra fasader i petite france. Han smsar bonne nuit fast jag inte har svarat på hans tidigare sms. Vi känner inte ens varandra men det är sommar och jag är ensam, så jävla ensam, och då kanske det är värt något. Gemensamma intressen och allt det där. 

Äter macarons och väntar på att det ska plinga till i telefonen. Ignorerad av finaste fast det var hon som ville ses. Tröstar mig med att jag har blivit lite lättare. Saknar mina skarpa höftben, att kunna räkna revbenen på morgonen och nå med fingrarna runt överarmarna och låren. Verkligheten var lättare att hantera då och ensamheten mindre påtaglig.

Imorgon väntar en födelsedagslunch. Behöver jag nämna att jag helst vill slippa? Ingenting i min garderob kan dölja hur tjock jag har blivit...




0 kommentarer

La vie maintenant

En vecka har gått sedan skolavslutningen. Jordgubbssaft, fina klänningar, kramar och betyg. Det känns som en evighet sedan och jag ser ingen direkt mening med någonting. Allt det där jag planerade att göra känns så ouppnåeligt och i ett par dagar nu har jag bara tittat på film och sovit bort tiden. Det innebär med andra ord ångest upp över öronen. Ineffektiv.
 
Så vad gör man för att försöka bryta den nedåtgående spiralen? Pratar med en vän som råkar bo i en fin fransk stad och gör upp höstlovsplaner? Ja, det kanske fungerar. En liten gnista har i alla fall tänts så nu kanske jag orkar ta itu med det som måste göras under den närmsta tiden. 
 
Imorgon är det precis två månader tills skolan börjar. Då måste jag vara fjäderlätt. Det är fullkomligt realistiskt att tänka att jag kan bli av med alla kilon som klistrat sig fast under sju långa bulimiska månader. På två månader kan man uppnå mycket. Det måste gå att bryta beteendet. Tusenlapp efter tusenlapp försvinner ner i avloppet, och råkar jag ha en bra vecka köper jag massa coconutwater, questbars och smal-kläder. Det måste få ett stopp. Dels för att jag inte har råd att fortsätta men mest för att jag inte orkar leva i den här kroppen längre.
 
 
0 kommentarer

Det här är ingen mardröm, det är ingen fas

Fryser och mår illa. Hjärtat slår ojämnt. Lyssnar på Kent och väntar på att lunchen ska vara över. Funderar på vad jag ska äta idag. Undrar hur det gick på engelska nationella. Ogillar vädret som gör så att jag antagligen inte kommer kunna spinga idag (hej snigelfobi). Kollar Instagram. Panikar inför sommarlovet. Hatar att jag är värdelös och tjock. Drömmer mig bort.
 
 
 
 
5 kommentarer