I torsdags höll jag på att gå under av ångest. Igår svävade jag på rosa moln. Kontraster. Vet inte om jag uppskattar dem... Om inte S hade funnits där vet jag inte vad jag hade gjort. Han får mig att känna mig trygg. C'est tout. 

 

Ikväll har jag ignorerat högen av plugg och istället letat hotell och ätit macarons. Det ena gav resultat, det andra kanske var mindre smart. Den där läkartiden som kändes som evigheter bort visade sig vara ganska snart, om mindre än två veckor. Det är ytterst nödvändigt att jag går dit och det är faktiskt inte äs-relaterat, men av erfarenhet vet jag att vägning brukar komma på tal. Jag har inte vägt mig sedan i maj. Då hade jag hetsat/spytt i princip varje dag i ett halvår och vågen visade min högsta vikt någonsin. Mycket har hänt sedan dess, men jag  är långt ifrån smal och livrädd för allt över 49 kg (som också är för mycket).