On court à l’échec

Vad/hur gör du med dina ätstörningar? Frågan känns så främmande nu, som om det var evigheter sedan. Jag saknar S. Det var ju bara innan påsk. Trots det känns det som att oändligt många dagar, timmar, minuter har passerat. Det är mest ett vakuum av stress och ångest. Igår var jag ute för första gången sedan påskafton. Var med på en föreläsning och åt lunch med fyra andra på Nymble. Kunde inte fokusera på mycket annat än just maten. Jag är som besatt nowadays; det enda jag tänker på är mat...
 
Idag har jag tittat på en gammal serie i princip hela dagen. Nostalgiskt. Bryter ihop för att jag är här och inte i Paris. För att allt fint känns så långt borta. För att det är för mycket dåligt just nu som gör mig handlingsförlamad och bulimisk. Vart försvann stabiliteten? Orkar en ens existerar i den här skeva verkligheten? 
 
 
0 kommentarer

Peppermint

Morgonen började med en ångestattack på en skoltoalett. Hade velat prata med S, men den möjligheten fanns inte riktigt. Flydde till Starbucks istället. Här sitter jag nu med en stor kopp pepparmintte och väntar på O och U. Pluggdejter ftw. Eller något liknande.
0 kommentarer

Lune

Jobbig tisdag. Lite för att den har bestått av att stå och prata inför massa människor. Inte min favoritsyssla direkt... Efter det hade jag ett möte angående en kurs och sen skyndade jag iväg till föreläsningen i linjär algebra. Egentligen är jag så utmattad mentalt att jag bara vill krypa ner under täcket och gråta. Känslan av att vara värdelös kväver mig och jag har insett att min kropp har börjat säga ifrån lite. Men vad gör en inte för perfektion? Eller för att åtminstone försöka uppnå något tillräckligt bra. Idag misslyckades jag totalt. Enligt S behöver jag en dos självförtroende. D är så jävla fin. Åt en proteinbar till lunch och några bitar sushi till middag. Borde ha kompenserat. Adieu.
0 kommentarer