Igår kväll träffade jag P på café de la mer igen. Vi drack vin, pratade och kysstes. Ville inte säga hejdå men tillslut kommer ju alltid den stunden. Promenerade hem i natten och reflekterade som vanligt kring vad han egentligen vill med mig. Egentligen borde jag kanske fråga mig själv vad jag vill med honom. Det är okomplicerat men ändå så komplicerat. Vill ha närhet samtidigt som jag vill stänga ute hela världen. Vill inte visa alla att det här egentligen inte känns särskilt bra. Alltså. Jag är fri men samtidigt är jag det inte. Det kanske hade varit en bättre idé att stanna, att vänta, att säga hejdå. Men så är det situationen med P. I like him.