22

Efter ytterligare två examinationer går vi ut och tar en drink på söder. Väggarna består delvis av speglar och jag tvingas gång på gång möta min egen tomma blick. På bussen hem blinkar jag bort tårar. Hur mycket jag än försöker hålla alla bitar på plats hittar mörkret ett sätt att sippra fram.
 
För ett tag sedan skrev P. Vi hade knappt kommunicerat sedan den där sommarkvällen då jag kysste honom hejdå och klev ur hans svarta Renault Megane. Jag hade knappt tänkt på honom, oss eller någonting av det som fanns förut. Egentligen handlar det inte om att vi var speciellt fantastiska tillsammans, snarare tvärtom, men han har blivit en symbol för allting jag var innan jag kom tillbaka till Stockholm i september. Mellan korta meddelanden (han har aldrig varit mycker för smsande) blockerar jag bort minnena, låter de inte omfamna mig. Vi ses nog till sommaren ändå. Eller?
 
Det har hunnit bli december. Jag har mest känt mig ledsen. Allt har mest känts meningslöst. Kanske för att julen innebär att tvingas sitta runt samma bord som en rad släktingar en helst skulle undvika. Det är inte ens maten som är problemet i år. Det är känslan av att vara värdelös. Att konstant få ta emot mer eller mindre nedtryckande kommentarer, för att det finns en viss utbildning som ses som finare än alla andra och allting annat automatiskt gör en till en meningslös individ. Så länge har jag varit inne på att följa traditionen, men nu har jag tillslut insett att inte ens det skulle räcka. Ingenting räcker någonsin och det enda meningslösa är att fortsätta jaga bekräftelse från deras sida. Det närmaste jag någonsin kom var när de kommenterade mina märkliga matvanor och viktnedgång. Darlings, jag vill inte ens vara en del av er värld längre. 
 
 
0 kommentarer