När han säger att han har känslor för mig förklarar jag vant att jag inte litar på kärlek, att jag aldrig skulle släppa taget om allting annat för att vara med en annan person. Han ifrågasätter huruvida det går att leva ett helt liv med den inställning, att det är för hårt och kallt. Älskling, det handlar inte om kyla. Såklart tror jag på kärlek men verkligheten har så många gånger bevisat att människor är kapabla att "fall out of love" lika snabbt som de "fell in love". Jag lever min egen kärlekshistoria. Våra fantasier kanske blir till verklighet en dag. Kanske till och med snart. Poängen är att det aldrig någonsin kommer att räcka för mig.

 

Jag är plötsligt så annorlunda. Lyssnar på Kid Francescoli, hälsar glatt och ler åt den australiensiska killen på mitt och Ws nya favoritcafé, äter för dyra luncher tillsammans med henne (hallå, hon har en Saint Laurent väska), spenderar kvällarna ensam i lägenheten och lagar samma ensidiga men ack så goda pasta med pesto. Ibland slår mitt hjärta volter av lycka. Ibland kvävs jag av ångest. Och det är okej. Det är en del av det hela. Jag uppskattar nuet obeskrivligt mycket, trots att jag ofta känner mig ensam om kvällarna (läs: när jag inte dricker svartvinbärsvin med Laura och Cody, pratar med Emanuel eller hånglar med random Tinder-killar). De kommer aldrig att förstå.