Monty P

Färgglatt glitter och röda pappershjärtan ligger kvar längs allén sedan Pride-paraden. Dagens sista solstrålar lyser upp Parc du Peyrou, Pic St Loup syns i horrisonten. Verkligheten bleknar till minnen och där våra kapitel tar slut börjar några andras. Plötsligt är det som att jag står utanför och tittar in; jag ser både nuet och oss och alla våra minnen. 
 
Jag är ensam för första gången på några veckor. Ensam. Min kropp känns tung, att andas känns ännu tyngre. Ångesten sätter sig som en klump i bröstkorgen som bara växer och växer tills jag inte längre har någon chans att försvara mig. En del av livet är att ta farväl, hur ont det än gör. Längtar efter distraktion som kan få alla känslor att lugna sig lite. Philippe har barnen just nu så han kunde inte träffas. L är inte här. P kommer om några dagar och Alba flyttar in om två veckor. Det blir bra tillslut. Det gör bara ont just nu. 
0 kommentarer