Fucked my way up to the top

April 2014

Och så stannar jag kvar för hans skull, för att jag ska vara duktig. Egentligen är det bara en fasad. Ingen ser det där mörka som flyter omkring på insidan. Bara under en eftermiddag borde jag kunna skjuta undan mina egna begär för att tillfredsställa någon annan.

 

Det gör mig så oändligt ledsen att veta att jag inte kunde skydda mig själv mot världen, att jag nästan drunknade i mörkret för att jag var för svag för att dra mig upp och att ingen såg vad som hände. Jag vägrar att falla tillbaka, därför släpper jag det här nu. Han finns inte. Vi finns inte. Och om han någonsin dyker upp igen så tänker jag titta bort. Ska gå iväg till jardin des plantes och tänka på nuet och framtiden istället. Vi har en spännande vecka framför oss. Nästa helg kommer jag att sväva på rosa moln igen. Jag är lycklig. Vi är lyckliga. 

0 kommentarer

Bleu

Vi grät kanske mest för att vi är rädda att falla tillbaka ner i mörkret. Det är så lätt hänt. Baby. Det stabila betongunderlaget kan så snabbt förvandlas till en skör tråd som är omöjlig att balansera på. Lungorna drog ihop sig till den grad att vi inte längre fick luft. Missförstå mig inte, vi har det bra. Jag vet att jag har alla förutsättningar att lyckas, men som C skrev; logik biter inte på känsla, logik gör ingen som helst skillnad när det gör fysiskt ont att bara existera.  
 
 
Notes to self: 
 
1. Sluta romantisera destruktivitet. 
 
2. Drick mer vatten, spendera mer tid på stranden, utforska närliggande småstäder, drick iskaffe i skuggan på le Coffee Club och läs en fransk bok.
 
 
Igår åkte jag och S till St Guilhem, promenerade omkring och åt svartvinbärsglass i skuggan. Kom hem och insåg att A har övergett mig för sin pojkvän i Toulouse igen. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Föredrar bara att ha någon här. H skrev visserligen och erbjöd sig att komma hit, men han förväntar sig alltid mer än vad jag är villig att ge... Vi kanske åker till stranden imorgon istället. Eller tillsammans med M och K. P försöker boka en flygbiljett, D ringer frenetiskt trots att jag aldrig svarar...
0 kommentarer

Sweet like cinnamon, like a fucking dream

Det är måndag kväll och vi åker till min lägenhet på 14 rue Maury för att hämta upp lite saker. Sedan ställer vi in gps:en på Palavas. Det är kolsvart ute men i horrisonten lyser det gamla vattentornet vid kusten upp. Sträcker ut mina armar och låter vinden som blåser in genom de öppna fönstrena omfamna mig medan Milky Chance spelas på radion. Vi promenerar längs tomma gator i något som påminner om en semesterort från 70-talet. Vid kanalen guppar båtarna stillsamt. Glasställena är fortfarande öppna. Vi fortsätter mot stranden, de sätter sig ner i sanden och jag klär av mig och badar under den mörka stjärnhimlen. Vi lyssnar på ljudet av vågorna och månen lyser plötsligt röd. Livet är vackert, tänker jag för mig själv. Det är så här det ska vara; jag känner mig levande. 

 

Har återigen kommit hem till en tom lägenhet efter att ha vairt hos J och V sedan jag kom hem från Madrid. A har åkt till Lyon och jag spelar Lana del Rey på repeat för att stänga ute ljudet av ensamhet. Take another drag, turn me to ashes. Ready for another lie? Ringde M men det slutade bara med en ökande känsla av ångest. Vill inte tänka på att lämna det här, vill inte tänka på att ett kapitel snart tar slut, att jag måste flytta igen. Egentligen är det bara början på någonting större, men älskling, det är så lätt att tappa fokus. Kan knappt beskriva hur mycket jag kommer att sakna dem, det här, hela min verklighet. Och till er, om ni mot förmodan skulle läsa det här, jag älskar er och ni förtjänar all lycka i världen. 

 

 
0 kommentarer