April 2014

Och så stannar jag kvar för hans skull, för att jag ska vara duktig. Egentligen är det bara en fasad. Ingen ser det där mörka som flyter omkring på insidan. Bara under en eftermiddag borde jag kunna skjuta undan mina egna begär för att tillfredsställa någon annan.

Det gör mig så oändligt ledsen att veta att jag inte kunde skydda mig själv mot världen, att jag nästan drunknade i mörkret för att jag var för svag för att dra mig upp och att ingen såg vad som hände. Jag vägrar att falla tillbaka, därför släpper jag det här nu. Han finns inte. Vi finns inte. Och om han någonsin dyker upp igen så tänker jag titta bort. Ska gå iväg till jardin des plantes och tänka på nuet och framtiden istället. Vi har en spännande vecka framför oss. Nästa helg kommer jag att sväva på rosa moln igen. Jag är lycklig. Vi är lyckliga.