Dimanche

Söndag eftermiddag och vi träffas för att plugga tillsammans. Tillslut hamnar vi på en mörk och relativt tom bar på söder där vi beställer varsin öl. Jag gillar inte ens öl. Vi pratar om massa viktiga ämnen som jag egentligen bryr mig om, men jag orkar inte, allting känns mer eller mindre fel. Efter att ha klunkat i mig den där ölen är jag borta, jag svävar ovanför, tittar ner på oss fyra runt ett mörkt träbord i en tom hörna av en bar jag har vaga minnen från. Vi promenerar i kylan, förbi falafelstället, in på Ica och vidare till tunnelbanan. Jag är inte där. Jag är ingenstans. 

 

Bussen gör oroväckande svängningar, rycker till, skumpar. Jag slår huvudet i fönsterrutan, blundar och är någon annanstans, hos henne, på berget i Zurich, i hans lägenhet i regnet, på ett café i södra Frankrike mitt i sommaren, på tivoli med dem… När jag hittar mig själv igen sitter jag i köket, äter middagsrester och mumlar « mmh » när jag blir tilltalad. Ringer M och pratar om hur rasism gestaltas på universitetet; det handlar inte om misstolkningar, det är verkligt men subtilt. 

 

Och jag är trött innan veckan ens har börjat. Trött, förtvivlad, borttappad… Förlitar mig på prince charming tusen kilometer bort, som producerar musik i sin studio och drömmer om Stockholm. Rädda mig. Hjälp mig att rädda mig själv.

0 kommentarer

Flimmer

Ingenting av det som flimmrar förbi i mitt huvud fastnar på papper; det går inte att omvandla till något konkret. Jag är evigt förvirrad. I ett sorts försök att förstå verkligheten skriver jag med en musiker i Luxembourg; vi skickar långa essäer till varandra var och varannan kväll. Ibland skickar hans fru meddelanden från bergen i Schweiz där hon just nu jobbar med något fotoprojekt. Åk till Berlin och besök Berghain en söndagseftermiddag, för att det garanterat är något man kan skriva om sen. För ett ögonblick överväger jag att bara släppa allt, lämna den monotona vardagen och på heltid ägna mig åt att utforka olika versioner av det vi brukar kalla för "verklighet" (läs: Berlin, feministisk porr, hemliga klubbar i Luxembourg, studier i psykologi).
 
0 kommentarer

Fragment

Vi sitter ute på hennes veranda i kvällsmörkret. Hon röker cigaretter med bärsmak. Vi tittar nyfiket på varandra. Så nära men ändå så långt bort. Detaljer. Fingrar som snuddar vid varandra. Jag frågar henne vad hon tänker på. Hon svarar någonting i stil med "I'd like to kiss you". Hennes flatmate och hans öppet-förhållande-flickvän kommer hem en stund. Vi dricker upp det som finns kvar av vinet, äter kakor och pratar om saker jag knappt minns i efterhand. Någonting om en festival på en ö i Norge och trekanter. 
 
Nästa morgon är som på film. Vi ligger kvar i sängen lite för länge, dricker kaffe och tittar på träden vars löv skiftar i höstens alla färger utanför fönstrena. Hon kan ha det mest filmiska sovrummet jag någonsin befunnit mig i. Hon lägger sig på mage, tittar på mig och frågar vad jag är mest nöjd med med mig själv. Jag tvekar och hon säger att det är något man enkelt borde kunna svara på. För ett ögonblick tror jag att hon kan se mörkret som slukar mig inifrån. A. Livet flimmrar förbi. Hon kysser mig. Eller jag henne. Jag minns inte riktigt. 
 
Vi äter scrambled eggs i soffan. Jag duschar och råkar blöta ner en tidningsartikel om något okänt band. Hon följer mig till stationen i regnet. Jag vill pausa tiden och stanna där föralltid, i henens närhet. Hon visar mig delen av universitetet jag drömmer om att läsa på, erbjuder sig att hjälpa till att leta lägenhet, presentera mig för människor... 
 
Jag åker tillbaka till Stockholm med ångestblandad inspiration. Jag ser mig själv där, om några år, drickandes öl på berget med människor jag inte har träffat än. Jag ser mig själv för fyra år sedan, sittandes i ett dåligt belyst hörn på Starbucks på fel sida av floden, med en morotskaka framför mig, betraktandes de flitiga studenterna vars språk jag inte alls förstod, hemligt önskandes att jag skulle få vara en del av deras verklighet.
0 kommentarer