Det spelar ingen roll att det bara är fiktion (än så länge). Emanuel fyller mitt huvud med kärlekshistorier och äventyr. Fine, det kanske mest är en projicering av känslor från min sida. Spelar det egentligen någon roll? Inte direkt. Känner mig övergiven och han skickar fyrverkerier av bekräftelse mot mig. 

 

Annars har ännu en meningslös födelsedag passerat. Darling, det gör ingenting att du övergav mig. Och ja, jag romantiserar det destruktiva. Egentlingen kanske jag är lycklig. Eller? Är övertygad om att jag kommer att titta tillbaka på det här ögonblicket i november och irriterat konstatera att jag faktiskt var lycklig nu, utan att inse det. Det är bara en sådan kväll. V och alla mina favoriter är samlade i Stockholm, alla mina vänner är out of reach... Louis kommer förvisso tillbaka imorgon kväll och förväntar sig tusentals kyssar (om inte mer). Sa också att jag skulle träffa Leone. Egentligen vill jag bara åka hem till P, stanna i hans säng i sju evigheter.