Det är måndag kväll och vi åker till min lägenhet på 14 rue Maury för att hämta upp lite saker. Sedan ställer vi in gps:en på Palavas. Det är kolsvart ute men i horrisonten lyser det gamla vattentornet vid kusten upp. Sträcker ut mina armar och låter vinden som blåser in genom de öppna fönstrena omfamna mig medan Milky Chance spelas på radion. Vi promenerar längs tomma gator i något som påminner om en semesterort från 70-talet. Vid kanalen guppar båtarna stillsamt. Glasställena är fortfarande öppna. Vi fortsätter mot stranden, de sätter sig ner i sanden och jag klär av mig och badar under den mörka stjärnhimlen. Vi lyssnar på ljudet av vågorna och månen lyser plötsligt röd. Livet är vackert, tänker jag för mig själv. Det är så här det ska vara; jag känner mig levande. 

Har återigen kommit hem till en tom lägenhet efter att ha vairt hos J och V sedan jag kom hem från Madrid. A har åkt till Lyon och jag spelar Lana del Rey på repeat för att stänga ute ljudet av ensamhet. Take another drag, turn me to ashes. Ready for another lie? Ringde M men det slutade bara med en ökande känsla av ångest. Vill inte tänka på att lämna det här, vill inte tänka på att ett kapitel snart tar slut, att jag måste flytta igen. Egentligen är det bara början på någonting större, men älskling, det är så lätt att tappa fokus. Kan knappt beskriva hur mycket jag kommer att sakna dem, det här, hela min verklighet. Och till er, om ni mot förmodan skulle läsa det här, jag älskar er och ni förtjänar all lycka i världen.