Ingenting av det som flimmrar förbi i mitt huvud fastnar på papper; det går inte att omvandla till något konkret. Jag är evigt förvirrad. I ett sorts försök att förstå verkligheten skriver jag med en musiker i Luxembourg; vi skickar långa essäer till varandra var och varannan kväll. Ibland skickar hans fru meddelanden från bergen i Schweiz där hon just nu jobbar med något fotoprojekt. Åk till Berlin och besök Berghain en söndagseftermiddag, för att det garanterat är något man kan skriva om sen. För ett ögonblick överväger jag att bara släppa allt, lämna den monotona vardagen och på heltid ägna mig åt att utforka olika versioner av det vi brukar kalla för "verklighet" (läs: Berlin, feministisk porr, hemliga klubbar i Luxembourg, studier i psykologi).