För två veckor sedan promenerade vi omkring i stadens kvällsmörker. Köpte biljett till operan, tittade på den upplysta katedralen och utforskade småbutiker fyllda med sött krimskrams, för att sedan promenera hemåt och byta om inför kvällen. 

Svarta byxor och glittrande finkofta. Röd sammet och magisk musik. Efter den vackra operan hamnade jag utanför musikernas ingång. Stod och huttrade, småpratade lite på engelska och lyssnade på snabb franska innan vi promenerade vidare till en mysig restaurang. Mörk, folktom och med tända stearinljus. Efter en lång dag på resande fot utan mat petade jag i mig lite sallad medan jag försökte hänga med i konversationerna. Vi satt där till efter midnatt. Tiden hade gärna fått stanna, för under dem där timmarna kändes livet så fint.

Nu, två veckor senare, sitter jag uppkrupen i sängen med en lång lista över saker jag måste göra. Vill så mycket men orkar ingenting. Min koncentration är på botten och det skrämmer mig lite. Jag brukar inte ha svårt för att koncentrera mig, men nu är jag så trött... The XX spelas i bakgrunden och jag vill gråta för att jag är här. Livet kan vara så fint, men inte här. Jag kvävs. Borde sätta igång med allt som måste göras så att jag kan ta mig härifrån, men tröttheten hindrar mig. Min kropp protesterar och jag gör det inte bättre genom att hetsäta varenda jävla dag. Centimetrarna som försvann i Frankrike är säkert tillbaka nu.