22

Efter ytterligare två examinationer går vi ut och tar en drink på söder. Väggarna består delvis av speglar och jag tvingas gång på gång möta min egen tomma blick. På bussen hem blinkar jag bort tårar. Hur mycket jag än försöker hålla alla bitar på plats hittar mörkret ett sätt att sippra fram.
 
För ett tag sedan skrev P. Vi hade knappt kommunicerat sedan den där sommarkvällen då jag kysste honom hejdå och klev ur hans svarta Renault Megane. Jag hade knappt tänkt på honom, oss eller någonting av det som fanns förut. Egentligen handlar det inte om att vi var speciellt fantastiska tillsammans, snarare tvärtom, men han har blivit en symbol för allting jag var innan jag kom tillbaka till Stockholm i september. Mellan korta meddelanden (han har aldrig varit mycker för smsande) blockerar jag bort minnena, låter de inte omfamna mig. Vi ses nog till sommaren ändå. Eller?
 
Det har hunnit bli december. Jag har mest känt mig ledsen. Allt har mest känts meningslöst. Kanske för att julen innebär att tvingas sitta runt samma bord som en rad släktingar en helst skulle undvika. Det är inte ens maten som är problemet i år. Det är känslan av att vara värdelös. Att konstant få ta emot mer eller mindre nedtryckande kommentarer, för att det finns en viss utbildning som ses som finare än alla andra och allting annat automatiskt gör en till en meningslös individ. Så länge har jag varit inne på att följa traditionen, men nu har jag tillslut insett att inte ens det skulle räcka. Ingenting räcker någonsin och det enda meningslösa är att fortsätta jaga bekräftelse från deras sida. Det närmaste jag någonsin kom var när de kommenterade mina märkliga matvanor och viktnedgång. Darlings, jag vill inte ens vara en del av er värld längre. 
 
 
0 kommentarer

Dimanche

Söndag eftermiddag och vi träffas för att plugga tillsammans. Tillslut hamnar vi på en mörk och relativt tom bar på söder där vi beställer varsin öl. Jag gillar inte ens öl. Vi pratar om massa viktiga ämnen som jag egentligen bryr mig om, men jag orkar inte, allting känns mer eller mindre fel. Efter att ha klunkat i mig den där ölen är jag borta, jag svävar ovanför, tittar ner på oss fyra runt ett mörkt träbord i en tom hörna av en bar jag har vaga minnen från. Vi promenerar i kylan, förbi falafelstället, in på Ica och vidare till tunnelbanan. Jag är inte där. Jag är ingenstans. 

 

Bussen gör oroväckande svängningar, rycker till, skumpar. Jag slår huvudet i fönsterrutan, blundar och är någon annanstans, hos henne, på berget i Zurich, i hans lägenhet i regnet, på ett café i södra Frankrike mitt i sommaren, på tivoli med dem… När jag hittar mig själv igen sitter jag i köket, äter middagsrester och mumlar « mmh » när jag blir tilltalad. Ringer M och pratar om hur rasism gestaltas på universitetet; det handlar inte om misstolkningar, det är verkligt men subtilt. 

 

Och jag är trött innan veckan ens har börjat. Trött, förtvivlad, borttappad… Förlitar mig på prince charming tusen kilometer bort, som producerar musik i sin studio och drömmer om Stockholm. Rädda mig. Hjälp mig att rädda mig själv.

0 kommentarer

Flimmer

Ingenting av det som flimmrar förbi i mitt huvud fastnar på papper; det går inte att omvandla till något konkret. Jag är evigt förvirrad. I ett sorts försök att förstå verkligheten skriver jag med en musiker i Luxembourg; vi skickar långa essäer till varandra var och varannan kväll. Ibland skickar hans fru meddelanden från bergen i Schweiz där hon just nu jobbar med något fotoprojekt. Åk till Berlin och besök Berghain en söndagseftermiddag, för att det garanterat är något man kan skriva om sen. För ett ögonblick överväger jag att bara släppa allt, lämna den monotona vardagen och på heltid ägna mig åt att utforka olika versioner av det vi brukar kalla för "verklighet" (läs: Berlin, feministisk porr, hemliga klubbar i Luxembourg, studier i psykologi).
 
0 kommentarer