Plötsligt blir allting så skört. Det finns för många luckor. Jag väntar på hösten, virvlande löv, stickade tröjor, tunna ben och vackra fasader i petite france. Han smsar bonne nuit fast jag inte har svarat på hans tidigare sms. Vi känner inte ens varandra men det är sommar och jag är ensam, så jävla ensam, och då kanske det är värt något. Gemensamma intressen och allt det där. 

Äter macarons och väntar på att det ska plinga till i telefonen. Ignorerad av finaste fast det var hon som ville ses. Tröstar mig med att jag har blivit lite lättare. Saknar mina skarpa höftben, att kunna räkna revbenen på morgonen och nå med fingrarna runt överarmarna och låren. Verkligheten var lättare att hantera då och ensamheten mindre påtaglig.

Imorgon väntar en födelsedagslunch. Behöver jag nämna att jag helst vill slippa? Ingenting i min garderob kan dölja hur tjock jag har blivit...