Och så ligger jag ensam på en för mig tidigare okänd strand och lyssnar på sorgliga kärlekslåtar. Han lämnade mig. Jag ser siluetten av den lilla hamnstaden i horisonten. Emanuele skriver att han funderar på att komma hit och hyra en lägenhet i några dagar. För oss. Loggar in på hans Netflix-konto och tittar på en dokumentär om hur föroreningar och klimatförändringar påverkar korallreven medan han ligger med en professor på ETH. Tar spårvagnen till Monoprix och handlar middag till mig själv. Darlings, jag klarar mig utmärkt själv. När ni säger att ni förstår att jag gillar känslan av att vara fri, men att det inte är värt att offra allt för, vill jag skrika. Det är inte en känsla; det är verklighet; jag är fri, precis som ni borde vara. Livet kan vara ett poetiskt mästerverk eller ingenting alls. Låt oss drunkna i melankoli och bubblande lycka.