I see it in your movements tonight

Förlåt för min frånvaro. Det har varit så mycket i skolan nu på slutet, men nu är allting klart. Det känns mest jobbigt faktiskt. Jag kan inte längre påverka mina betyg och jag har inte längre någon ursäkt för det faktum att jag äter som en gris. Nu kan jag lika gärna leva på luft fram tills augusti…

 

Sitter i skolan och slöläser om Amerikanska revolutionen. Ed Sheeran i hörlurarna. Allt för att distrahera mig själv. Grejen är att dagarna ofta slutar med att jag antingen hetsar eller springer & äter så lite som möjligt. Eftersom det är kallt och antagligen kommer att börja regna snart är risken stor att det blir hets. Det vore ett stort bakslag för jag har faktiskt lyckats hålla mig spyfri i åtta dagar. Det är egentligen inte mycket alls, men ändå nästan rekord sedan december.

0 kommentarer

Suspense is controlling my mind

Ensamheten gräver djupa hål i mig och ångesten går inte att hantera. Vi vet att du vet att du behöver hjälp. Men jag har redan sagt nej allt för många gånger, sagt att jag försöker men sedan fallit djupare. Tillslut ger de upp. Det kanske redan har skett. Ensam, ensam, ensam.
 
Nu under helgen ska jag fokusera på skolarbetet. Så tänker jag inför varje helg men ofta slutar det med att jag gör någon uppgift lite halvhjärtat, struntar i resten för att jag inte orkar och istället ligger och tittar upp i taket. För jag kan verkligen ligga på golvet i en hög av filtar och kuddar i timmar och inte göra någonting produktivt.
 
Borde också försöka att äta lagom. Inte fasta, inte hetsa. Hur det ska gå till vet jag inte, men jag måste försöka. Det går faktiskt att äta frukost, lunch och middag och ändå hamna på ett relativt lågt kaloriintag. Måste inse det.
0 kommentarer

You are my fairytale

Skriver och raderar. Glömmer bort om jag har tryckt på publicera eller inte.
 
Dagarna går och snart är det sommar. Jag är så trött att det känns som att jag håller på att gå sönder. Mina tankar är luddiga och jag vet varken ut eller in. Vissa dagar känns det som att jag är på väg mot något bättre, som att det är fullt möjligt att hösten blir fin och att nästa sommar blir den jag har drömt om så länge. Andra dagar känns allt så omöjligt som det kan bli och det ända jag vill är att försvinna.
 
Idag var det friluftsdag. Hade tänkt stanna hemma men jag åkte ändå. Jag deltog inte alls dock, utan stod bara och väntade på att få tillfälle att åka hem. Min alldeles för tunna tröja gick sönder och jag frös som tusan. Mina fingrar blev blå och A drog med mig in så att jag kunde skölja mina händer i varmvatten. Resten av eftermiddagen satt jag på en filt i gräset, insvept i någons gigantiska tröja och drack te medan de andra åt hamburgare. Det är något fint med att bara sitta och titta, men jag känner mig plötsligt så ensam.
 
När jag kom hem hetsade jag glass, spydde och kollapsade sedan i sängen. Grät en skvätt över det faktum att jag har ett viktigt prov imorgon som jag inte har förberett mig inför. Dumt. Så jävla dumt. Sjukanmäler mig nog och hoppas att jag kan göra det nästa vecka istället, när jag förövrigt har hur mycket andra saker som helst att göra.
0 kommentarer