A silent devotion

För två veckor sedan promenerade vi omkring i stadens kvällsmörker. Köpte biljett till operan, tittade på den upplysta katedralen och utforskade småbutiker fyllda med sött krimskrams, för att sedan promenera hemåt och byta om inför kvällen. 

 

Svarta byxor och glittrande finkofta. Röd sammet och magisk musik. Efter den vackra operan hamnade jag utanför musikernas ingång. Stod och huttrade, småpratade lite på engelska och lyssnade på snabb franska innan vi promenerade vidare till en mysig restaurang. Mörk, folktom och med tända stearinljus. Efter en lång dag på resande fot utan mat petade jag i mig lite sallad medan jag försökte hänga med i konversationerna. Vi satt där till efter midnatt. Tiden hade gärna fått stanna, för under dem där timmarna kändes livet så fint.

 

Nu, två veckor senare, sitter jag uppkrupen i sängen med en lång lista över saker jag måste göra. Vill så mycket men orkar ingenting. Min koncentration är på botten och det skrämmer mig lite. Jag brukar inte ha svårt för att koncentrera mig, men nu är jag så trött... The XX spelas i bakgrunden och jag vill gråta för att jag är här. Livet kan vara så fint, men inte här. Jag kvävs. Borde sätta igång med allt som måste göras så att jag kan ta mig härifrån, men tröttheten hindrar mig. Min kropp protesterar och jag gör det inte bättre genom att hetsäta varenda jävla dag. Centimetrarna som försvann i Frankrike är säkert tillbaka nu. 

 

 

 

0 kommentarer

Temporarily

Efter två sömniga disneydagar är jag mer eller mindre tvungen att återgå till verkligheten imorgon. Le futur se construit maintenant. Mest av allt vill jag sätta mig på ett plan tillbaka till Frankrike. Att komma tillbaka till Stockholm är att komma tillbaka till ångest. Där borta, hos T, var jag fri. Livet glittrade och jag åt pain au chocolat och trerätters utan besvär. Utan självhat. Dansade bort känslan av att vara övergiven med spindelnät i håret. Det var som det alltid borde vara helt enkelt, bortsett från språksvårigheterna som gjorde det svårt att kommunicera med alla fina. Men ändå. Jag var lycklig. 
 
För att göra tillvaron lite mer uthärdlig nu försöker jag se min vistelse här som ytterst tillfällig. Det är nu jag måste se till att fixa allting. Om fem år kanske jag är där borta, utan att ha en returbiljett i väskan. Det är dags att överge mitt gamla liv, vinka hejdå till allting som drar ner mig...
0 kommentarer