Back

Vi sågs inte till sommaren. Sommaren är nog redan slut. Jag vet inte om några bitar har fallit på plats. Om drygt en vecka flyttar jag till Schweiz för att påbörja en utbildning. Idéen väcktes i november förra året. Intensivt. Efter en helg med A kändes allt så självklart. Jag promenerade i regnet, från tågstationen tillbaka till huset. Gästerna hade kommit. Värmen omfamnade mig när jag steg in genom dörren. Efter några glas vin slutade kvällen i en ångestattack. Vägen hit kändes oändlig. Och nu är jag plöstligt här. Osäker, ångestfylld, panikslagen. Jag vet att jag gör det till en större grej än vad det egentlingen är. Som E skrev i ett mejl: SU finns kvar. Jag har alltid det att falla tillbaka på. Jag ska ge det här en chans nu. För 16-åringen som ville fly, för alla kvällar önskandes att jag var någon annanstans. Hellre olycklig där än olycklig här. Ens syn på saker och ting förändras med tiden. I Frankrike insåg jag att depression och ångest känns lika hemskt oavsett var i världen man befinner sig. Jag vill dock inte styras av katastroftankar. Därför ska jag göra det här trots att jag inte mår jätte bra för tillfället. Je peux le faire. 
0 kommentarer

22

Efter ytterligare två examinationer går vi ut och tar en drink på söder. Väggarna består delvis av speglar och jag tvingas gång på gång möta min egen tomma blick. På bussen hem blinkar jag bort tårar. Hur mycket jag än försöker hålla alla bitar på plats hittar mörkret ett sätt att sippra fram.
 
För ett tag sedan skrev P. Vi hade knappt kommunicerat sedan den där sommarkvällen då jag kysste honom hejdå och klev ur hans svarta Renault Megane. Jag hade knappt tänkt på honom, oss eller någonting av det som fanns förut. Egentligen handlar det inte om att vi var speciellt fantastiska tillsammans, snarare tvärtom, men han har blivit en symbol för allting jag var innan jag kom tillbaka till Stockholm i september. Mellan korta meddelanden (han har aldrig varit mycker för smsande) blockerar jag bort minnena, låter de inte omfamna mig. Vi ses nog till sommaren ändå. Eller?
 
Det har hunnit bli december. Jag har mest känt mig ledsen. Allt har mest känts meningslöst. Kanske för att julen innebär att tvingas sitta runt samma bord som en rad släktingar en helst skulle undvika. Det är inte ens maten som är problemet i år. Det är känslan av att vara värdelös. Att konstant få ta emot mer eller mindre nedtryckande kommentarer, för att det finns en viss utbildning som ses som finare än alla andra och allting annat automatiskt gör en till en meningslös individ. Så länge har jag varit inne på att följa traditionen, men nu har jag tillslut insett att inte ens det skulle räcka. Ingenting räcker någonsin och det enda meningslösa är att fortsätta jaga bekräftelse från deras sida. Det närmaste jag någonsin kom var när de kommenterade mina märkliga matvanor och viktnedgång. Darlings, jag vill inte ens vara en del av er värld längre. 
 
 
0 kommentarer

Dimanche

Söndag eftermiddag och vi träffas för att plugga tillsammans. Tillslut hamnar vi på en mörk och relativt tom bar på söder där vi beställer varsin öl. Jag gillar inte ens öl. Vi pratar om massa viktiga ämnen som jag egentligen bryr mig om, men jag orkar inte, allting känns mer eller mindre fel. Efter att ha klunkat i mig den där ölen är jag borta, jag svävar ovanför, tittar ner på oss fyra runt ett mörkt träbord i en tom hörna av en bar jag har vaga minnen från. Vi promenerar i kylan, förbi falafelstället, in på Ica och vidare till tunnelbanan. Jag är inte där. Jag är ingenstans. 

 

Bussen gör oroväckande svängningar, rycker till, skumpar. Jag slår huvudet i fönsterrutan, blundar och är någon annanstans, hos henne, på berget i Zurich, i hans lägenhet i regnet, på ett café i södra Frankrike mitt i sommaren, på tivoli med dem… När jag hittar mig själv igen sitter jag i köket, äter middagsrester och mumlar « mmh » när jag blir tilltalad. Ringer M och pratar om hur rasism gestaltas på universitetet; det handlar inte om misstolkningar, det är verkligt men subtilt. 

 

Och jag är trött innan veckan ens har börjat. Trött, förtvivlad, borttappad… Förlitar mig på prince charming tusen kilometer bort, som producerar musik i sin studio och drömmer om Stockholm. Rädda mig. Hjälp mig att rädda mig själv.

0 kommentarer