So hold my hand, I'll walk with you my dear
Veckorna går och jag börjar tröttna på allt som har med livet att göra. För första gången på flera år trivs jag i skolan. Jag har några stycken helt underbara lärare, och på något sätt lyckas jag koppla bort dem jobbiga tankarna när jag pluggar. Att jag för tillfället trivs ganska bra är så otroligt skrämande. Jag är livrädd för att falla, och att fallet kommer så småningom vet jag. Människorna jag tycker om kommer att försvinna. Det händer alltid. Så fort jag har fått träffa en bra läkare, behandlare, skolsköterska eller liknande har personen efter ett tag slutat.
Maten går åt helvete. Den här veckan har jag ätit och spytt var och varannan dag. Att måtten har minskat betyder inte särskilt mycket när siffrorna på vågen verkar ha fastnat. Det känns som att jag står och stampar på samma ställe. Det ända jag vill är att bli smal. Visst, jag är inte längre villig att ge upp allt annat i mitt liv, men om jag ska vara ärlig så finns det ju inte mycket annat. Skolan och att vara smal är det enda.
