En vecka har gått sedan skolavslutningen. Jordgubbssaft, fina klänningar, kramar och betyg. Det känns som en evighet sedan och jag ser ingen direkt mening med någonting. Allt det där jag planerade att göra känns så ouppnåeligt och i ett par dagar nu har jag bara tittat på film och sovit bort tiden. Det innebär med andra ord ångest upp över öronen. Ineffektiv.

 

Så vad gör man för att försöka bryta den nedåtgående spiralen? Pratar med en vän som råkar bo i en fin fransk stad och gör upp höstlovsplaner? Ja, det kanske fungerar. En liten gnista har i alla fall tänts så nu kanske jag orkar ta itu med det som måste göras under den närmsta tiden. 

 

Imorgon är det precis två månader tills skolan börjar. Då måste jag vara fjäderlätt. Det är fullkomligt realistiskt att tänka att jag kan bli av med alla kilon som klistrat sig fast under sju långa bulimiska månader. På två månader kan man uppnå mycket. Det måste gå att bryta beteendet. Tusenlapp efter tusenlapp försvinner ner i avloppet, och råkar jag ha en bra vecka köper jag massa coconutwater, questbars och smal-kläder. Det måste få ett stopp. Dels för att jag inte har råd att fortsätta men mest för att jag inte orkar leva i den här kroppen längre.