Tillbaka i vår främmande stad bland ångest, sjukdomsbesked och krossade drömmar. Gör allt för att fly, för att distrahera tankarna. Det är tröttsamt för omgivningen. Planerna är för storslagna, ekonomin för dålig. Stjärnhimlen är samma som jag tittade upp på för en vecka sedan och samtidigt konstaterade att jag älskade livet. Nu vet jag inte längre. Önskar att jag hade kunnat rädda henne. Motsvarande hundra kronor räcker inte. Aldrig. Varför är allt så komplicerat?