Tror att M såg mig gråta i bilen. Vi sa ingenting om det. Min existens är hotat av mig själv. Det är så obegripligt att jag har hamnat här igen. Skickade iväg ett förhastat mejl till psykologen och fick ett automatsvar om att hon skulle kontakta mig när hon är tillbaka från semestern. Jag orkar inte vänta, orkar inte att julen närmar sig, orkar varken gråta över mat eller äta, orkar inte plugga, orkar ingenting. Imorgon ska jag vara produktiv. På fredag ska jag försöka förklara varför jag behöver hjälp. Det syns ju inte på ytan. Jag är ju glad. Så fruktansvärt jävla glad. Älskling, det är dags att försvinna nu.