Sliskig pumpkin spice och ruffsig reflektion. Situationen är olidlig och jag tycker nästan synd om honom, men nångång måste man komma till en punkt där man inte längre accepterar att bli behandlad som skräp. Gränsen är nådd och det finns ingen återvändo. Denna tillfälliga verklighet kvarstår dock. Vi får fortsätta dricka te ur mörkblå koppar och se eländiga ut medan vi pendlar mellan nytt och gammalt. Det är åtminstone obekvämt att äta...