On court à l’échec

Vad/hur gör du med dina ätstörningar? Frågan känns så främmande nu, som om det var evigheter sedan. Jag saknar S. Det var ju bara innan påsk. Trots det känns det som att oändligt många dagar, timmar, minuter har passerat. Det är mest ett vakuum av stress och ångest. Igår var jag ute för första gången sedan påskafton. Var med på en föreläsning och åt lunch med fyra andra på Nymble. Kunde inte fokusera på mycket annat än just maten. Jag är som besatt nowadays; det enda jag tänker på är mat...
 
Idag har jag tittat på en gammal serie i princip hela dagen. Nostalgiskt. Bryter ihop för att jag är här och inte i Paris. För att allt fint känns så långt borta. För att det är för mycket dåligt just nu som gör mig handlingsförlamad och bulimisk. Vart försvann stabiliteten? Orkar en ens existerar i den här skeva verkligheten? 
 
 
0 kommentarer