Tjugofyra timmar av lycka, förvirring och hjärtskärande ångest. Ville skriva till O att jag gjort precis det hon gjorde mot H, men jag gjorde det inte. För ett dygn sedan drack vi brinnande cascades och svartvinbärsvin. För tolv timmar sedan satt jag inklämd i baksätet på Lauras bil medan bergen, dalarna och vinodlingarna svepte förbi utanför fönstret. H stod för musiken. För åtta timmar sedan badade vi under ett vattenfall, i kristallklart vatten. Det var innan bomben exploderade; innan P utan att jag visste om det packade ihop sina saker och lämnade lägenheten för att ta första bästa plan tillbaka till Stockholm; innan blodet frös till is för att verkligheten förvandlades till något sorts mardrömsliknande. Jag tänkte att allting nog var mitt fel, att jag gjort mitt livs misstag. Nu vet jag inte längre. Varje andetag är inte längre ett maratonlopp. Jag har allt och ingenting att be om ursäkt för. Désolée.