Bleu
Vi grät kanske mest för att vi är rädda att falla tillbaka ner i mörkret. Det är så lätt hänt. Baby. Det stabila betongunderlaget kan så snabbt förvandlas till en skör tråd som är omöjlig att balansera på. Lungorna drog ihop sig till den grad att vi inte längre fick luft. Missförstå mig inte, vi har det bra. Jag vet att jag har alla förutsättningar att lyckas, men som C skrev; logik biter inte på känsla, logik gör ingen som helst skillnad när det gör fysiskt ont att bara existera.
Notes to self:
1. Sluta romantisera destruktivitet.
2. Drick mer vatten, spendera mer tid på stranden, utforska närliggande småstäder, drick iskaffe i skuggan på le Coffee Club och läs en fransk bok.
Igår åkte jag och S till St Guilhem, promenerade omkring och åt svartvinbärsglass i skuggan. Kom hem och insåg att A har övergett mig för sin pojkvän i Toulouse igen. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Föredrar bara att ha någon här. H skrev visserligen och erbjöd sig att komma hit, men han förväntar sig alltid mer än vad jag är villig att ge... Vi kanske åker till stranden imorgon istället. Eller tillsammans med M och K. P försöker boka en flygbiljett, D ringer frenetiskt trots att jag aldrig svarar...